Fyra frågor till Dag Nyholm
Dag Nyholm, professor i neurologi vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset hade en uppskattad föreläsning på förbundets kongress i maj. Här är några av frågorna han tog upp.
Dag Nyholm, professor i neurologi vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset hade en uppskattad föreläsning på förbundets kongress i maj. Här är några av frågorna han tog upp.
Det här är något man ofta hör bland neurologer, och särskilt bland neurologer som varit med lite längre. Det kan man ju göra. Det är inte fel och det förstör inget för framtiden. Men det finns studier som visar att när man får behandling så mår man mycket bättre generellt sett. Och det beror inte bara på att man behandlar lite skakningar och lite tröghet, utan också en del icke-motoriska symtom. Att man mår lite bättre, känner sig lite piggare och gladare, tänker lite snabbare. Sådana saker som är svåra att mäta, kan faktiskt bli förbättrade av behandling. Därför tycker jag inte att man ska vänta tills symtomen är funktions-inskränkande.
Det här testet är väldigt opålitligt. Man brukar prova med en stor dos Madopark. Och så mäter man före och efter och ser hur personen mår. Och svarar personen med att det blir mindre symtom och får en bra effekt av medicinen, ja då kan vi vara ganska säkra på att det är Parkinsons sjukdom. Problemet är om man inte får ett tydligt svar, då vet man inte om det är Parkinson eller inte. Det kan mycket väl vara Parkinson trots att symtomen inte omedelbart blir bättre av medicinen. Under de första åren av sjukdomen är det här tröga processer som gör att man inte får ett tydligt svar. Så i början av sjukdomen ska man inte göra L-dopatest över huvud taget. I Socialstyrelsens riktlinjer är det ett så kallat ”icke-göra”, men det görs ibland ändå. I senare skede av sjukdomen kan det användas, till exempel vid DBS-utredningar.
Det där stämmer inte alls! Ingen kan avgöra hur många år man har som är goda, om de ens är goda. Eller om alla år livet ut kommer att bli goda. Det finns ingen kristallkula, ingen kan veta det. Generellt kan vi säga att sjukdomen förändras och försämras lite med tiden. Det finns några som nästan inte verkar förändras alls, utan har en väldigt stabil och snäll sjukdom. Men för de allra flesta sker en liten försämring med tiden. Men det går ju att balansera med hjälp av mediciner eller andra behandlingsmetoder. Medicinen slutar aldrig att verka, det är helt fel. Däremot kan det vara vissa symtom som är svårare att behandla och varje medicindos kan komma att verka kortare tid efter några år.
Det här är en fråga som vi läkare diskuterar mycket. Det är klart att man inte ska sätta in en pump- eller DBS-behandling det första man gör. Men en del tycker att man ska vänta så länge som det bara går, och försöka justera med vanliga mediciner. Men vi börjar förstå att det kanske är dumt att vänta för länge, för risken är att man hinner utveckla olika biverkningar och kanske kognitiva symtom med problem med minne och tänkande. Och då kan det vara för sent att starta avancerad behandling.