Sören Ravnskov jonglerar
Ur Parkinsonjournalen

"Omöjligt är ett ord som vi bara har hittat på"

Publiceringsdatum: 16 juni 2022

Vid ett samtal med en neurolog om lämpliga övningar för att motverka parkinsonsymtom föreslog Søren Ravnskov jonglering.

– Omöjligt, sa neurologen.

– Omöjligt är bara ett ord som vi hittat på, sade Søren. Och började jonglera.

Søren Ravnskov minns mötet med neurologen mycket väl. Han berättar gärna om det:
– Vid diskuterade lämpliga övningar för att motverka parkinsonsymptom som försämrad motorisk kontroll, och då föreslog jag jonglering, för att träna öga-hand-koordination, komplexa parallella rörelser med mera.
– Neurologen svarade att det nog stämde, men att man omöjligt kan lära sig jonglera om man redan har Parkinson. Några, rätt många, månader senare träffade jag samma neurolog och tackade för upplysningen. Under tiden han resonerade kring hur jag sparat tid och frustration, plockade jag upp tre bollar ur min väska… och började jonglera.
Har du bytt neurolog efter att du bevisat att du kunde jonglera?
– Ja, vi passade inte för varandra. Personkemin fanns inte. Jag har sedan många år en annan neurolog och det fungerar alldeles utmärkt mellan oss.
När upptäckte du att du hade Parkinson?
– Jag förstod tidigt att något inte stämde. Jag har alltid varit fysiskt aktiv, det har varit min styrka genom livet. Jag har tränat mycket och alltid haft energi med många bollar i luften. När jag började springa långsammare och höger fot började skaka utan anledning förstod jag att det här var något annat än bara att jag kommit upp i medelåldern.
Var befann du dig i livet då?
– Jag hade precis fyllt 50 år, far till två barn och var vd för ett stort utbildningsföretag med många anställda.
Ett företag som jag tillsammans med min kompanjon och bäste vän drivit upp framgångsrikt sedan många år tillbaka. Jag jobbade i stort sett hela tiden och trivdes och har alltid trivts med det.
Hur berättade du om sjukdomen och vad är din bedömning hur man bäst bör göra?
– Jag har ADHD sedan barnsben och har alltid kännetecknat den som min superkraft. Jag har alltid haft en outsinlig energi och har alltid undrat varför inte alla har inte har det, på gott och ont. Jag har genom åren lärt mig de sociala koderna, och avkodat dessa, det vill säga varför man måste sitta still i skolbänken eller att det inte alltid ses som positivt att ifrågasätta lärarens svar eller bedömning. Jag har gått i den hårda skolan, lärt mig och förstått varför jag ofta hamnade i bråk med skolkamrater.

Stå på er! Om ni inte erbjuds den vård ni behöver och har rätt till, så byt vårdgivare. Gör saker som du tycker är roligt och gläds åt det du kan göra.

– Trots den tuffa tiden i skolan tog jag mig till Chalmers och har en civilingenjörsexamen i data- och elektroteknik. Vi är alla olika och nu ser jag min energi som en egenskap någon borde ha sagt mig att dra nytta av redan i tidig ålder. Om man känner mig förstår man att jag är direkt. För mig finns inget annat än att berätta direkt. Det är inget konstigt utan det är bara så. Hej! Det är Søren och jag har fått Parkinsons sjukdom.
– På jobbet berättade jag på samma sätt som till min familj att det var Parkinson och att jag skulle fortsätta som vd så länge jag kunde och orkade. Min bedömning är att det bästa är att berätta direkt.
År 2009 blev du och din kompanjon Kelly Odell ägare till utbildningsföretaget Astrakan som ni drivit upp tillsammans. Vem är han och vad har han betytt för dig?
– Kelly är amerikan, utbildad präst i USA och i ekonomi i Sverige. För 30 år sedan flyttade han till Sverige för kärlekens skull och gjorde snabbt karriär som företagsledare i multinationella bolag. Vi blev snabbt vänner. Kelly är min kompanjon och bästa vän.
– Han är, anser jag, en av Sveriges främsta experter inom förändringsledning och har skrivit flera böcker om bland annat mänskligt ledarskap. Utöver föreläsningar arbetar han med ledningsgruppsutveckling, mentorskap, utbildning och facilitering. Han känner mig väl och jag respekterar det han svarar mig när jag frågar eller funderar över något. Jag får svar på tal och det gillar jag.
Efter att du fått Parkinson år 2010 fortsatte du att arbeta, men sedan hände något 2014?
– Ja, det blev alltför mycket för mig med att vara före agsledare, driva utveckling och projekt, samt dessutom ha ansvar för många anställda. Vår försäljningschef Pia Andersson utsågs till vd och det var jättebra. Jag har alltid sett till att anställa personer som varit duktigare och bättre än jag själv. På så sätt blir traderingen den bästa. Pia är fortfarande vd sedan åtta år och det är ett gott betyg.
– Men det jag borde ha förstått tidigare var att efter att jag hade slutat som vd var jag kvar på arbetsplatsen varje dag som arbetande styrelseordförande. Det blev inte bra. Personalen hade svårt att tackla min nya roll som styrelseordförande och kon fortfarande med frågor som egentligen var menade till vd.
– Då gick jag in i väggen. Kelly och Pia sa till mig att det här går inte, Søren. De tyckte att jag måste ta hand om mig, och som det var nu hade jag fått på mig dubbla roller, både som vd och styrelseordförande.
Vad gjorde du då?
– Jag slutade att vara på jobbet och förstod att jag måste ta hand om mig för att orka gå vidare i livet. Jag hade förmånen av att ha en privat sjukförsäkring genom mitt jobb och fick därigenom kontakt med psykiatrin. Den första jag mötte var dock inget vidare, men efter att jag bytt ut denne fick jag en ny psykiater som var toppenbra. Vi klickade direkt och jag fick med mig budskapet: Du är inte ditt jobb!
Vad säger du till dem som inte vågar vända sig till psykiatrin?
– Jag säger att bry dig inte om vad andra tycker och tänker. Det kan du inte göra så mycket åt. Det du kan
göra något åt är dig själv och behöver du hjälp så vänd dig till dem som kan hjälpa dig. Inget konstigt med
det. Att hamna i en depression kan alla göra – så be om hjälp! Jag fick de verktyg som jag behövde. Jag har förlikat mig med att ha sjukdomen och inriktar mig på vad jag kan göra – inte på vad jag inte kan göra.

Fokusera på vad du kan göra – inte på vad du inte kan göra.

Du genomgick en DBS-operation för bara någon månad sedan, men den skulle du först inte få göra. Varför?
– Jag har en defibrillator inopererad på grund av arytmi. Det är en apparat som opereras in under huden och kopplas till hjärtat. Den används främst för personer som har hjärtsvikt eller hjärtsjukdomar som medför ökad risk för störningar i hjärtrytmen.
– Det vanligaste är att man aldrig märker av sin defibrillator, men det finns en liten risk för felaktiga
chocker. Och det har jag dessvärre erfarit. I och med att jag har defibrillator fanns det risk att en (DBS) djup hjärnstimulering skulle kunna störa ut apparaten som styr min hjärtrytmik. DBS är ju ett neurokirurgiskt ingrepp där man sätter in elektroder som stimulerar den del av hjärnan som styr finmotoriken. Elektroderna får elektriska impulser från en pulsgenerator som kan liknas vid en pacemaker. Den placeras under huden, oftast på bröstkorgens högra sida.
Vad var det som gjorde att du sedan fick göra DBS-operationen?
– Jag är utbildad elektroingenjör så jag tog kontakt med tillverkaren av pulsgeneratorn och motbevisade med fakta att jag skulle kunna ha både defibrillator för hjärtat och pulsgenerator för Parkinson. Och så blev det och jag har nu genomgått en DBS-operation. Jag har defibrillatorn på min vänstra bröstkorg och pulsgeneratorn för Parkinson på min högra bröstkorg. Det fungerar alldeles utmärkt.
Du vill gärna understryka vikten av fysisk och mentalaktivitet.
– Ja, jag tränar styrka och kondis på gym fyra, fem gånger i veckan, spelar tennis, tar långa promenader
dagligen, cyklar mycket, samt har nyligen börjat dansa lindy hop.
Du har sedan din universitetsexamen varvat många roller som forskare, systemutvecklare, projektledare, verksamhetsutvecklare, säljare, egenföretagare, konsultchef, lärare, debattör, lunchguide, akrobat, vd och styrelseordförande. Vem är Søren Ravnskov nu?
– Jag är alltid den jag har varit, men främst är jag Søren och pappa till mina två barn – en dotter och en
son. Jag hoppas också att jag kan inspirera andra att vara öppna om Parkinson.
– Stå på er! Och om ni inte erbjuds den vård ni behöver och har rätt till så byt vårdgivare. Gör saker som du tycker är roligt och gläds åt det du kan göra. Jag spelar munspel i ett bluesband, det är fantastiskt roligt och ger endorfiner!

Text och foto: Jenny Lundström

(Artikeln publicerad i Parkinsonjournalen nummer 2, 2022)