Livserfarenheter

 

I Sverige finns det drygt 20 000 personer som har diagnosen Parkinsons sjukdom. De i sin tur har tiotusentals anhöriga som också berörs av sjukdomen – mer eller mindre. Att ta del av hur andra upplever det kan göra det lättare att acceptera och förstå sin situation.

Här intill kan du läsa berättelser om människor som har diagnosen. Se hur de löst vardagliga problem, tacklat svåra frågor och försöker leva så vanligt som möjligt. Berättelserna är nedtecknade år 2012/2013.

---

Bloggar

Hopptimisten Om rehabilitering, DBS-operation och annat.

Cicci Qwinth Om hälsa, träning, vardag och livet – yngre med Parkinson

Fru Parkinson Om att vara nära anhörig till någon med Parkinson

---

Mitt liv med Parkinson
 – 14 parkinsonsjuka berättar

"Vi har haft våra diagnoser olika lång tid och har haft otroligt olika erfarenheter av sjukdomen. På det sättet har vi kunnat lära mycket av varandra. Så småningom kom vi fram till att vi ville dokumentera våra erfarenheter."
Deltagarna har träffats regelbundet i samtalsgrupper under ett år och har själva skrivit sina berättelser. De har sammanställts av Ingrid Olausson, författare och journalist och själv parkinsonsjuk.

 

---

ANHÖRIGA BERÄTTAR

---

Parkinson, sexmissbruk och tabun

Ibland blir människan sin sjukdom. Vissa sjukdomar danar också ens personlighet, och när det gäller Parkinsons sjukdom kan det bli så. I alla fall för vissa. Att Parkinson tar över hela människan. Den sjuke har också regelbunden läkarkontakt, vilket förstärker känslan av att vara sin sjukdom. Jag vill berätta utifrån en helt annan synvinkel, den rent mänskliga. Hur man är en människa med relationer och hur viktiga de relationerna är när man är sjuk. Det här är en berättelse som jag, det svåra och tabubelagda ämnet till trots, väljer att berätta om för att jag tror att den är viktig för både en sjuk person, anhöriga samt de som arbetar inom Parkinsonvården. 

 

Livet med Parkinson

När någon i en familj får diagnosen Parkinson är det hela familjen som blir involverade i detta. När denna sjukdom för 28 år sedan drabbade vår familj tog vi, Christer och jag, ganska lätt på det, vi fortsatte att leva som vi alltid gjort. Vi ville inte informera våra nära och kära om detta eftersom vi var rädda för att skapa oro.