Christer 62år, diagnos 2010 Allt började med en öm och värkande vänsteraxel som inte ville ge sig. Tack vare den sjukförsäkring som mitt företag har tecknat för alla anställda kom
Ulla 69 år, diagnos 2009 Jag sitter på britsen i under- sökningsrummet och väntar på doktorns besked. Det har inte gått många minuter av vårt möte, men...
Ingmar 82 år, diagnos 2002 Jag hade besökt en kollega och när jag lämnade honom föll jag handlöst nerför en trappa och krossade min axel. Jag hamnade på Karolinska...
I Sverige finns det drygt 20 000 personer som har diagnosen Parkinsons sjukdom. De i sin tur har tiotusentals anhöriga som också berörs av sjukdomen – mer eller mindre. Att ta del av hur andra upplever det kan göra det lättare att acceptera och förstå sin situation.
Här intill kan du läsa berättelser om människor som har diagnosen. Se hur de löst vardagliga problem, tacklat svåra frågor och försöker leva så vanligt som möjligt. Berättelserna är nedtecknade år 2012/2013.
Hopptimisten Om rehabilitering, DBS-operation och annat.
Cicci Qwinth Om hälsa, träning, vardag och livet – yngre med Parkinson
Fru Parkinson Om att vara nära anhörig till någon med Parkinson
"Vi har haft våra diagnoser olika lång tid och har haft otroligt olika erfarenheter av sjukdomen. På det sättet har vi kunnat lära mycket av varandra. Så småningom kom vi fram till att vi ville dokumentera våra erfarenheter."
Deltagarna har träffats regelbundet i samtalsgrupper under ett år och har själva skrivit sina berättelser. De har sammanställts av Ingrid Olausson, författare och journalist och själv parkinsonsjuk.
Ibland blir människan sin sjukdom. Vissa sjukdomar danar också ens personlighet, och när det gäller Parkinsons sjukdom kan det bli så. I alla fall för vissa. Att Parkinson tar över hela människan. Den sjuke har också regelbunden läkarkontakt, vilket förstärker känslan av att vara sin sjukdom. Jag vill berätta utifrån en helt annan synvinkel, den rent mänskliga. Hur man är en människa med relationer och hur viktiga de relationerna är när man är sjuk. Det här är en berättelse som jag, det svåra och tabubelagda ämnet till trots, väljer att berätta om för att jag tror att den är viktig för både en sjuk person, anhöriga samt de som arbetar inom Parkinsonvården.
När någon i en familj får diagnosen Parkinson är det hela familjen som blir involverade i detta. När denna sjukdom för 28 år sedan drabbade vår familj tog vi, Christer och jag, ganska lätt på det, vi fortsatte att leva som vi alltid gjort. Vi ville inte informera våra nära och kära om detta eftersom vi var rädda för att skapa oro.