Behandling och mediciner

Läs mer på www.Parkinsonguiden.se "Behandling"


De vanligaste läkemedlen och behandlingarna

Antalet godkända läkemedel vid Parkinsons sjukdom har mer än fördubblats i Sverige på senare år, och det finns helt nya möjligheter att behandla svåra motoriska fluktuationer under komplikationsfasen med infusionspumpar.

 

Levodopa

Grundstenen i medicineringen är levodopa. Levodopa, förkortas ofta som L-dopa, är en så kallad aminosyra som finns naturligt i kroppen och också i små mängder i vissa grönsaker. Namnet är en förkortning av dihydroxi-L-fenylalanin. L-dopa-läkemedel är: Madopark, Madopark depot, Madopark Quick, Madopark Quick Mite, Sinemet, Sinemet depot, Stalevo samt pumpbehandling med Duodopa (som ges under senare stadier av sjukdomen). L-dopa är mycket effektivt mot Parkinsonsymtom.

Levodopa är ett förstadium till dopamin, men L-dopa används istället för dopamin, eftersom dopamin inte kan passera blod-hjärnbarriären. Det vill säga att det inte kan tränga igenom hjärnans blodkärl ut i hjärnvävnaden. Behandlingen påbörjas med låga doser som ökas successivt tills personen fått bästa möjliga symtomlindring.

Levodopa börjar ge effekt efter några veckors behandling, men ibland kan det ta upp till flera månader innan maximal effekt uppnås. Upptaget och transporten av L-dopa från tarmen till blodet kan störas av de aminosyror som finns i proteinerna i kosten. L-dopa bör därför, för bästa möjliga resultat, tas cirka 30 minuter före en måltid som innehåller protein, t.ex. kött, fisk, ost, mjölk, ägg etc. L-dopa absorberas i den övre delen av tunntarmen och är därför också beroende av magsäckstömning.

 

Dopaminagonister

Dessa ämnen passerar in i hjärnan från blodet och härmar dopamins effekter på dopaminreceptorerna (de molekyler på en nervcell som fångar upp och vidarebefordrar dopaminsignalerna). Cabaser (kabergolin), Pravidel (bromokriptin), Requip (ropinirol), Sifrol (pramipexol) och apomorfin (administrering via penna och pump) är dopaminagonister. Dessutom finns nu en dopaminagonist, Neupro (rotigotin), som plåster för applicering på huden. Dopaminagonister kan användas ensamma eller i kombination med L-dopa. De ger ofta bra symtomlindring, framförallt av tremorn. Dopaminagonister tycks också ha viss antidepressiv effekt.

 

Dopaminförstärkare

L-dopa har en relativt kort verkningstid. Därför kan ytterligare läkemedel användas för att jämna ut och förlänga effekten. Både inuti och utanför hjärnan bryter enzymer ned dopamin till substanser som inte är till nytta vid behandlingen av Parkinson. Ett sådant enzym är katekol-O-metyltransferas (COMT). Om det här enzymet blockeras varar L-dopa-dosen längre och fluktuationerna av hjärnans dopaminnivåer under dagen minskar. I dagsläget finns två COMT-hämmare: Comtess (entakapon) och licenspreparatet Tasmar (tolkapon). Dessa läkemedel har bara symtomlindrande effekter i kombination med L-dopa, inte ensamma. Båda ska därför tas i kombination med L-dopa. Ett annat enzym, monoaminoxidas typ B (MAO-B), bryter ned dopamin i hjärnan. Hämmare av detta enzym, t.ex. Eldepryl (selegilin), Selegilin (selegilin) och Azilect (rasagilin), ökar dopaminnivån och ger symtomlindring, men inte lika effektivt som L-dopa eller dopaminagonister. Eldepryl har också en viss antidepressiv effekt. Det finns forskningsdata som tyder på att progressionen av Parkinson kan minskas med Azilect, som normalt tas en gång varje morgon tillsammans med mat.
Amantadin (symmetrel) kan användas som initial behandling, primärt hos äldre personer eller för att öka effekten av levodopa. Amantadin är egentligen ett läkemedel mot virussjukdomar men det kan vara effektivt vid Parkinson genom att det ökar frisättningen av dopamin från celler som fortfarande producerar det.


Terapimöjligheter i avancerad fas

Efter några års behandling av Parkinsons sjukdom  tillstöter ofta olika symtom och problem. Vanligt är att verkan av medicinerna blir mer oregelbunden. Effekten av varje L-dopa dos blir kortare med luckor i läkemedelseffekten under dagen – så kallade dos-glapp eller ”wearing-off”. Perioder av för kraftig medicin-effekt, som yttrar sig som ofrivillig överrörlighet, så kallade dyskinesier, kan uppstå. Växlingarna (fluktuationer) mellan god effekt, otillräcklig effekt och dyskinesier kan bli snabba och oförutsägbara – man talar då om ”on-off”-fenomen - patientens rörlighet slås av och på sekundsnabbt, nästan som med en strömbrytare.

Man kan till viss del förebygga utvecklingen av dosglapp och fluktuationer genom att tidigt kombinera anti-parkinson läkemedel med olika lång verkningstid. Om och när fluktuationer uppträder kan man ändra medicineringen. Förändringarna måste anpassas individuellt och beror på symtom respektive aktuell medicinering. Man kan till exempel minska de enskilda doserna L-dopa, men öka antalet intag eller lägga till andra preparat (i den mån patienten inte redan har dessa), exempelvis MAO-B-hämmare, COMT-hämmare, dopaminagonister och/eller amantadin. Detta kan göra att behandlingseffekten förbättras och symtomkontrollen stabiliseras under lång tid. För en del patienter räcker inte detta. De kan, trots optimerad tablettbehandling, ha otillfredsställande symtom med fluktuationer.

Dessa patienter sägs vara i en avancerad fas av sjukdomen. Djupelektrodstimulering av djupt belägna kärnor i hjärnan (Deep Brain Stimulation, DBS) samt behandling med bärbara medicinpumpar, som ger tillförsel av en L-dopa/karbidopa gel (Duodopa) direkt i tunntarmen respektive av apomorfin (en dopaminagonist) i underhuden (subkutant). Läkemedelspumparna Apomorfin och Duodopa baserar sig på principen ”kontinuerlig dopaminerg stimulering“. Man har lärt sig att om man kan leverera dopamin-läkemedel i ett jämt flöde så att koncentrationerna av läkemedlen i blod och hjärna är helt stabila, så kan man undvika eller kraftigt minska svängningarna mellan stelhet och överrörlighet. Att åstadkomma en sådan kontinuerlig effekt med tabletter är av olika skäl väldigt svårt. Istället får man använda bärbara medicinpumpar (i analogi med till exempel insulinpumpar hos diabetespatienter).

Apomorfin

Läkemedlet Apomorfin, en dopaminantagonist, kan tas via injektionspenna vid tillfälliga plötsliga stelhetsattacker eller via kontinuerlig subkutan infusion med pump.Apomorfinpumpterapin utvecklades av engelska neurologer i slutet av 1980-talet. Här pumpar man in en lösning med dopaminagonisten apomorfin i underhuden, varifrån den snabbt absorberas och transporteras till hjärnan där den har effekt på samma receptorer som dopamin självt. Apomorfin och L-dopa har likvärdig effekt på parkinsonsymptomen, men eftersom apomorfin kontinuerligt pumpas in i underhuden, uppnås en stabil blodkoncentration och därigenom en jämnare effekt på symptomen.

Duodopa

En annan infusionsbehandling, Duodopa, är utvecklad i Sverige och används sedan 2004 i Europa. Duodopa-terapin utvecklades av forskare vid Uppsala Universitet under slutet av 1980- och 1990-talet. Duodopa används för närvarande av ca 2000 patienter i Europa. Duodopa är en L-dopa/karbidopa-gel, som pumpas direkt i tunntarmen via en tunn slang kopplad till en bärbar pump. Därifrån kan läkemedlet snabbt tas upp i blodet och distribueras till hjärnan. Duodopa och L-dopatabletter har samma verkan men genom pumpbehandlingen erhålles en jämnare blodkoncentration och därigenom en stabilare symptomlindring.

Djupelektrodstimulering DBS

Djupelektrodstimulering (Deep Brain Stimulation, DBS) har använts sedan 1993. Metoden baseras på upptäckten att man med högfrekvent ström genom tunna elektroder kan påverka funktionen i olika områden i hjärnan. Med rätt lokalisation kan man således vid Parkinsons sjukdom med DBS minska en hel del av framför allt de motoriska symtomen. Effekten liknar den av L-dopa, fördelen är att effekten av DBS är kontinuerlig. Därigenom blir patienten av med en stor del av de snabba svängningarna i symtombilden. DBS har också en bättre effekt mot skakningar (tremor) jämfört med medicinerna.

 

 

 

Vilken behandling ska jag ha?

Olika faktorer avgör vilken behandling som är lämplig för den enskilde patienten. Man talar om indikationer (orsak att behandla) och kontraindikationer (orsak att inte behandla) för en viss terapi.
Indikationerna är väldigt likartade för de tre terapierna. Huvudindikationen är att patienten har en ojämn effekt av medicineringen, där symptomen växlar mellan stelhet och överrörlighet (dyskinesier).


Hjälp till tänderna

Här finns råd om hur man förebygger och lindrar problem med tänderna. 

Det finns ett tandvårdsbidrag till dem som har vissa sjukdomar eller funktionsnedsättningar som kan innebära problem med tandhälsan. Parkinsons sjukdom är en av dem som kan berättiga till bidraget. Bidraget kan användas till förebyggande åtgärder som till exempel undersökning och tandrengöring. Det nya bidraget gäller från den 1 januari 2013 och ger 600 kr per halvår i avdrag på kostnader för tandläkare eller tandhygienist. Läs mer om tandvårdsstödet här»



Instruktionsfilm

Parkinsonförbundet samarbetar med medicininstruktioner.se, en portal med instruktionsfilmer för läkemedel och medicinska hjälpmedel. Filmerna vänder sig till de patienter som fått ett läkemedel förskrivet och syftar till att ge stöd i behandlingen. Parkinsonförbundet och Medicininstruktioner arbetar med ett gemensamt mål: att öka kunskapen för bättre läkemedelsanvändning och ge trygghet åt patienten. Klicka på logotypen här nedanför så kommer du direkt till filmen om Duodopa.


Länkar


Parkinsonordlista (pdf) En bra hjälp för att tolka det medicinska språket

Parkinsoninfo Webbsidor med information om forskning, behandling och mediciner.

Swedish Movement Disorders Society (pdf) Svenska riktlinjer för utredning och behandling av Parkinsons sjukdom. Upprättade av SWEMODIS.

Väntetider till neurolog Här hittar du aktuella kötider inom alla landsting