Dikter

Många av våra medlemmar skriver dikter. Här publicerar vi de som skickats till oss. Mejla eller skicka dina dikter med posten. Adressuppgifter finns här»


Glasskärvor

Innestängd i ett hav av krossat glas
på golvet sitter jag
tittar fascinerat på ljusspelet av prismorna på väggarna
som fladdrar omkring i en dans.

Krossat glas är allt som finns kvar av alla mina drömmar och liv
du har lämnat mig här i ensamhet
försöker ta mig ut
men glasskärvorna hindrar mig
skär djupa sår i mina fötter
smärtan ger en viss sort tillfrestelse
blodet som rinner ur mig.

Vill sopa bort allt glasskärvorna
göra rent
glömma och gå vidare i mitt liv
du kommer inte tillbaka.

Allt  jag borde sagt
allt jag borde ha gjort
men rädslan höll mig tillbaka
rädslan för att bli besviken,
bli sårad.

Här sitter jag nu ett av hav av sårande glasskärvorna
vill ha tiden tillbaka.

Varför?

 

Eva Molné


Herr Parkinson

För ett år sedan, tror jag det var
fick jag en inblick av vem du var
Fast nu vet jag att du knackade på
redan ett år tidigare, eller två

Tar medicinen som doktorn säger
å hej å hå, det är starka grejer
höjer dosen och stannar tills vidare där
alltid är det väl något av detta man lär

Vänstersidan skakar och rycker
undrar vad andra tycker
försöker att inte bry mig om
och de kan ju inte veta, liksom

att jag fått en sjukdom som trängt sig in i mitt liv
en ny sjukdom, en ny läxa att lära, i detta jordeliv

Du tog dig in i min kropp
med medicinens hjälp ska jag mota dig bort
tills du åter igen tar över
då ska jag be om det jag behöver

Be änglarna om kraft för att orka
som ser till att mina tårar torka

Och åter igen fångar jag dagen
och åter igen tar jag mig i kragen

Och herr Parkinson, bara så du vet
att den kropp du nästlat in dig i, på den går du bet
För jag kommer att kämpa, det ska du veta
och du har knackat på fel dörr, och jag heter Agneta


Agneta Algar
 


ÅR 3000

Nu finns ej några sjukdomar
ej några Parkonister
inga missbrukare
ej heller alkoholister
Nu är det skönt att  leva
utan droger
och utan dopa
vi inga mediciner tar
nu bor vi allihopa
i land där inga gränser finns
dom började vi slopa
i  Afrika i Asien
och även i  Europa
Till Australien vi reser
när vi tar semester
och på Nya Zeeland
vi välkomnas som gäster
Och räcker inte jorden till
så lämnar vi planeten
och till månen far
med medelhavsraketen

 

TRAV

NÄR KLOCKAN PÅ UPPLOPPET RINGER
ÄR DET ANDRA HÄSTAR
SOM SNABBARE SPRINGER
MAN ALLT HAR FÖRLORAT
HAR INTE ETT ÖRE
HAN KOM BARA TVÅA
EN ANNAN HANN FÖRE
MEN NÄSTA VECKA
NÄR JAG SLUTAT ATT GRÅTA
JAG BJUR HELA GÄNGET
PÅ KAFFE MED TÅRTA
OCH NÄR JAG LÄMNAT
MITT GÖMSLE
I DJUPASTE SKOGEN
DÅ GÅR VI PÅ KROGEN
TILL FÖRRÄTT VI TAR
DET SOM HOVMÄSTARN FRESTAR
HAMBURGERKÖTT
SOM KOMMIT FRÅN HÄSTAR
LÄTTGRILLADE
JA NÄSTAN RÅA
NÄR VI ÄTER UPP HÄSTEN
SOM BARA OM TVÅA

 

Nu är jag vaken
har sovit blott en stund
i sängen som var knarrig
jag väcktes av John Blund

Jag sitter framför datorn
så trogen som en hund
och skriver till två vänner
som båda bor i Lund.

Nu är det natt
men snart så randas dagen
för en av mina vänner
som har besvär med magen

Den andre vännen vaken är
men kanske lite trumpen
när hon halvt i sömnen
hjälper till att greja pumpen

Dom båda snälla är
och nu skall ni få veta
att dom skall lämna oss
och resa ner till Kreta

Nej, nu blev det fel
nu gick jag på en mina.
Jag satt och drömde
dom skulle ju till Kina.
 

OVE RYDGREN


Höstfjäril

Av Eva Molné

 

Vi har fått en ny medlem i familjen,

den är inte välkommen till oss,

smygande tog den sig in,

bara fanns där en dag.

 

Den  nya medlemmen är inte intresserad av mig,

vill bara vara med dig,

tar mycket plats.

 

Du tycker inte om den men kan inte värja dig,

ser att du vill jaga ut den ur vårt liv,

den smyger sig undan då,

kommer snart tillbaka.

 

Du har gett upp och accepterar,

jag kommer inte att tillåta detta,

vi har ett liv tillsammans.

 

Ser hur du kämpar för att dölja din nya vän,

men det syns allt tydligare,

din hand som skakar,

ord som formas ur din mun från ett stelt ansiktet,

det syns på din rörelsegång.

 

Ser din förtvivlan i dina vackra ögon,

din smärta,

din frustation,

din vrede.

 

En glasvägg har den nya medlemmen satt upp mellan oss,

jag når inte fram,

vill slå sönder allt,

gråter ut min förtvivlan när du inte ser på.

 

Du skjuter mig åt sidan,

rädd att vara till besvär,

orkar inte med dig själv,

kan inte känna någon glädje på den väg du nu skall vandra,

med din nya vän.

 

Jag älskar dig för den du är,

vill aldrig svika dig,

vi kämpar tillsammans,

gråter och förbannar ödet.

 

Ser nu hur ni går iväg

lämnar mig maktlös,

du och Parkinson.

 

Prästen

Stenbelagd
ligger den där

den branta trappan
utan början
utan slut

den får honom att tveka
se  sig själv
handlöst falla

men  något händer
en stödjande hand
räddar honom
och han känner igen
prästens svartklädda ärm

men  när han vänder
sig om för att tacka
står han där ensam

inom sig
känner han en närvaro
vet att någon finns där.

 

Barnen och Framtiden

Vid kampen
mellan de
hundratals barnen
om plats i den rostiga gamla färjan Framtiden
fanns endast ett fåtal vinnare

tre barn
som slängdes av båten
innan den lämnade hamnen
för en hopplös resa
till en  annan kontinent

nästa morgon fanns inte båten mer
men i hamnen
väntade barn
på en annan båt med nya vinnare..

 

Kärleksbarn

Sakta
vandrar han
längs den stilla floden

han minns
hur han vid flodens  båge
in mot stan
för första gången
såg hennes solblekta hår
över de bara axlarna

han minns
de långa vandringarna tillsammans

framför sig
ser han dottern
leka vid det stilla vattet
hon vänder sig om
och hon  ler

 

Tony Bergman


 

"Mr P":

Stark frisk
och smidig

....kanske inte

Mr P
du ger mig
inte snuva
och feber

men tröghet
och stelhet

kroppens
ovilja
att förmedla
rimliga budskap
från hjärna
till hand

långsam
tävlar med
sniglar

Mr P
du är inte
bipolär
eller autistisk

men en inre
vibration

ibland
när jag minst
önskar det

tar du
min kropp
i anspråk

i mun
hand
lår och
fot

rösten
skälver
försvagas

kroppens
balans
går förlorad

du låter mig
hänga
snett
framåtlutad

på en
livsgalje

som inte
finns

Mr P
du är inte
cellförändring

men kramper
och dålig
nattsömn

en hel park
av symtom

det fanns
en tid
när jag
sprang
tre mil

genom skogar
och parker

Mr P
du har tagit
den kroppen
ifrån mig

skäms
Mr Parkinson

 

Petter Wingren
Januari 2014

 


Sex dikter av Gösta Wibell

Oktober 2011

 

OÄNDLIG DÅRSKAP


Jorden är ett stoftkorn i universum.

Lika vanlig som gruset på all världens

stränder.

Varför kriga så allt liv på denna planet

blir till stoft i en atomvinter?

För universum saknar det betydelse.

 

 

JÄMLIKHET
 

När den fattige blir rik

och den rike åker rutschkana

på en guldbricka utför trapporna

då bytes solidariteterna såsom

danspartner.

Människorna förenas i mullen.

 

 

ENÖGD

 

Bland tårfyllda ögon skönjes fanan.

Vad vacker den är!

Rytmisk musik höres - folkmassan ryser!

Bakom lägerportarna piskorna viner.

Folket intet anar?

 

 

LILLE PER

 

Lille Per bocka och tacka leende

för maten.

Undgå ej haten.

Överklassen göda sina pösiga magar.

Folket stönar och klagar.

Militären lyda med glädje överklassens

lagar.

Tortera och mörda som de behagar.

Förnedrade och förtryckta Lille Per

enrolleras i gerillahär.

Efter förbittrad kamp är striden vunnen.

Friheten dock ej funnen.

Överklassen är staten.

Lille Per bocka och tacka leende

för maten.

 

 

BETRAKTELSE

 

Ett litet grässtrå växer upp.

Solen kommer att svälla,

suga in dess planeter.

Krympa ihop till en liten boll,

explodera i en enorm smäll.

Nya planeter kommer av stoftet

att bildas.

Ett litet grässtrå växer upp.

 

 

FÖRHOPPNING

 

I dimmorna skönjes rättvisans värld,

mellan mörka moln, kommer molnen

och dimmorna att dra förbi för evigt.

Och rättvisans värld träda fram i hela

sin prakt?

Och solen lyser över människorna

där människornas rätt aldrig ifrågasätts.

En oförrätt vore en oförrätt mot

en själv och alla andra människor.