På solkusten mår jag bättre


Ingmar 82 år, diagnos 2002

Jag hade besökt en kollega och när jag lämnade honom föll jag handlöst nerför en trappa och krossade min axel. Jag hamnade på Karolinska sjukhuset där jag opererades och fick en protes.

Min Parkinson kom smygande. Ungefär ett halvår efter operationen började min ena hand darra. Jag trodde då att det hade med operationen att göra och sökte därför upp läkaren som hade opererat mig. Han remitterade mig till en specialist på neurologiska sjukdomar. Han ställde genast diagnosen Parkinson.

Så småningom fick jag delta i en forskning som gällde utprovning av ett plåster som skulle ge dopamin dygnet runt. Det tillverkades i Tyskland och fanns då inte att tillgå i Sverige. Det registrerades här först 2007. Jag tackade ja och svarade direkt på behandlingen. Till en början hade jag ett plåster per dygn, men har nu fått det utö- kat till två. Det sätts på ryggen vid samma tid varje dag. Det hjälpte och jag slutade darra. Medicineringen har sedan utö- kats med Madopark och Sifrol.

Så småningom fick jag problem med balansen. Förra året började jag gå med stavar. Nu har jag skaffat en rollator som stöd. Jag promenerar minst två timmar varje dag och kör bil kortare sträckor.

Jag har försökt leva som vanligt och vara så positiv som möjligt. Jag har kunnat hålla vissa kontakter med mitt yrke som präst och föreläser också en del. Varje höst vistas min fru och jag på solkusten ett par månader. Det är viktigt för mig för där mår jag så mycket bättre. Jag får hjälp av assistent vid flygplatserna. När det är varmt väder kan jag bada i havet tack vare hjälp av goda vänner att hålla mig upprätt.