Orsaken till Parkinsons sjukdom

Orsaken till Parkinsons sjukdom är att nervceller, framför allt de som producerar dopamin, progressivt dör. Detta leder till en långsamt tilltagande brist på signalsubstansen dopamin i hjärnan. Nervcellerna som producerar dopamin dör på grund av ansamling av Lewykroppar Lewykroppar = onormala ansamlingar av protein som finns i vissa nervceller vid Parkinsons sjukdom och liknande sjukdomar och som anses bidra till nedbrytning av de drabbade nervcellerna. Lewykroppar består till stor del av alfa-synuklein..

Varför vissa personer får Parkinsons sjukdom är inte helt klarlagt, men troligen samverkar flera riskfaktorer. Exempelvis kanske en viss ärftlighet gör att man blir mer känslig för skadliga miljöfaktorer.

Ålder
Den främsta riskfaktorn för att få Parkinsons sjukdom är ålder; ju högre ålder, desto högre risk. Hos alla människor sjunker nivåerna av dopamin med tiden, men vid Parkinsons sjukdom går processen mycket fortare.

Ärftlighet
Det finns en viss ärftlighet för Parkinsons sjukdom, och 15–20 procent av dem med Parkinsons sjukdom har en nära släkting med sjukdomen. Dessutom finns det genetiska markörer för sjukdomen hos en liten del (omkring 5 procent).

Miljö
Vissa miljögifter verkar öka risken för Parkinsons sjukdom, bland annat kolvätelösningsmedel, insektsbekämpningsmedel och nervgifter (neurotoxiner).

Enligt vissa studier är risken att utveckla Parkinsons sjukdom högre för personer som vuxit upp på landet och druckit vatten från egen brunn. Om detta beror på miljögifter, tungmetaller eller något annat är inte klarlagt.

Huvudskada
Vissa typer av huvudskador kan ge upphov till symtom som liknar de vid Parkinsons sjukdom. Sådana skador kan bland annat orsakas av slag mot huvudet, stroke eller hjärntumör.

Genetiska orsaker
Ärftliga former av Parkinsons sjukdom kan bero på en punktmutation punktmutation = en bestående förändring av arvsmassan omfattande en nukleotid, dvs de byggstenar som utgör arvsmassan. i genen SNCA (synuklein alfa) eller att man har två eller tre kopior av SNCA. SNCA kodar för proteinet alfa-synuklein alfa-synuklein = är ett äggviteämne (protein) som finns naturligt i alla nervändar men som ansamlas onormalt i vissa nervceller hos personer med Parkinsons sjukdom och vissa andra sjukdomar. Se även Lewykroppar., som ansamlas i nervcellerna där de bildar Lewy-kroppar.

En annan gen där mutationer kan ge upphov till Parkinsons sjukdom är Parkin-genen. Denna form av Parkinsons sjukdom utvecklas i tidig ålder och har inget att göra med bildning av Lewy-kroppar.

Det finns även många andra många andra gener som har samband med Parkinsons sjukdom, exempelvis PARK7, PINK-1 och LRRK2.

Exempel på omgivningsfaktorer

Ett exempel på omgivningsfaktorer som anses öka risken för Parkinsons sjukdom är difenyl, ett antimögelmedel. På 1960-talet utsattes arbetare på Vargöns pappersbruk utanför Vänersborg för difenyl. Medlet tillsattes i papper som användes för att vira in apelsiner i, och flera av arbetarna utvecklade Parkinsons sjukdom. År 2007 fick tre av dem sin sjukdom klassad som arbetsskada. Difenyl är sedan länge förbjudet i Sverige.

Ett annat exempel är rotenon, ett nervgift som verkar genom att blockera syreupptagningen hos fiskar. Det har bland annat använts för att bekämpa naturliga fiskbestånd inför inplantering av ädelfisk, vid sanering av sjukdom hos odlad fisk och för att få bort fisk med höga halter av cesium efter Tjernobyl-olyckan 1986. Rotenon har även använts som insektsbekämpningsmedel i trädgårdar och vid bekämpning av insekter på boskap och husdjur.

Ytterligare ett exempel är MPTP, ett nervgift som upptäcktes 1982 genom att några narkotikamissbrukare intog en felaktigt tillverkad syntetisk opiat, meperidin, och sedan drabbades av Parkinsonliknande symtom.

/Granskat av Per Svenningsson augusti 2014

Vad är Parkinson

Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som oftast drabbar personer över 55 år. I Sverige finns ungefär 20 000 personer som har sjukdomen. Något fler män än kvinnor får Parkinsons sjukdom, men i stort är könsfördelningen rätt jämn. Sjukdomen innebär att nervceller, som tillverkar signalsubstansen dopamin långsamt försvinner. Därmed minskar nivån av dopamin i hjärnan. Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra och när det blir för lite dopamin i hjärnan kan symtom som bl a skakningar i kroppen och långsamma rörelser uppträda. Symtomen förvärras ju fler dopaminproducerande nervceller som dör.

Det finns idag inga läkemedel som botar sjukdomen, men det finns effektiva mediciner som hjälper till att kontrollera symtomen.


Sjukdomsutveckling

Parkinsons sjukdom är en progressiv sjukdom. Det betyder att den förvärras med tiden, i takt med att antalet nervceller i hjärnan, framförallt de som producerar signalämnet dopamin, minskar. Sjukdomen utvecklas långsamt, och det är inte förrän en relativt stor andel av de dopaminproducerande nervcellerna har skadats som rörelserelaterade symtom uppkommer. Man kan alltså ha sjukdomen i flera år utan att veta om det.

I början av sjukdomen är det huvudsakligen hjärnans dopaminsystem som drabbas. Senare i sjukdomsförloppet sjunker även nivåerna av andra signalämnen, såsom acetylkolin och  serotonin. Det kan ge upphov till symtom som nedsatt vakenhet, försämrad inlärningsförmåga, oro, nedstämdhet, störd sömnrytm och demens. Även det autonoma nervsystemet autonoma nervsystemet = den del av nervsystemet som vi inte kan styra över med viljan. påverkas av sjukdomen, vilket kan leda till störd blodtrycksreglering, mag-tarmproblem, symtom från urinblåsan och svettningar.

Sjukdomsförloppet och symtombilden kan skilja sig mycket mellan olika personer. Hos vissa försämras motoriken påtagligt inom loppet av några år medan andra kan ha endast lindriga symtom i årtionden.

Parkinsons sjukdom blir inte bättre, men med modern behandling kan man öka nivåerna av dopamin och på så sätt lindra symtomen.

/Granskat av Per Svenningsson augusti 2014

Tidiga tecken

De allra första tecknen på Parkinsons sjukdom kan uppstå flera år, ibland flera decennier, innan de rörelserelaterade (motoriska) symtomen och kallas därför premotoriska symtom. Oftast är det dock först efteråt – med facit i hand – som det blir uppenbart att de tidiga besvären hörde samman med sjukdomen.

Till de premotoriska symtomen hör bland annat försämrat luktsinne, försämrad reaktionsförmåga, förstoppning, depression och REM-sömnstörning.

En teori om hur Parkinsons sjukdom uppstår som kan förklara de olika symtomen och när de uppträder är den så kallade Braak-hypotesen.

Läs mer om Braak-hypotesen här

/Granskat av Per Svenningsson augusti 2014

Förlopp – tre faser

Man brukar dela in sjukdomsförloppet i tre faser: Under den tidiga fasen fungerar läkemedelsbehandlingen ofta mycket bra. Med tiden inträder fluktuationsfasen, då läkemedelseffekten inte sitter i lika länge, så att symtomen återkommer i perioder trots behandling, så kallat dosglapp. Nästa steg är komplikationsfasen, då besvären försvåras ytterligare och tillståndet svänger snabbt och ofta mellan nedsatt rörlighet, att kunna röra sig som vanligt och överrörlighet, så kallat on/off-fenomen. Symtomen kan då ibland uppträda helt oregelbundet, trots att man tar sin medicin regelbundet.

/Granskat av Per Svenningsson augusti 2014

 

Vem var Parkinson?

Parkinsons sjukdom är uppkallad efter den engelske läkaren James Parkinson (1755–1824). År 1817 gav han ut en skrift, ”An essay on the shaking palsy”, där han beskrev många av de symtom som är typiska för sjukdomen, till exempel skakningar, förlångsammade rörelser, förändrad kroppshållning och gång med korta steg. Namnet Parkinsons sjukdom myntades i slutet av 1800-talet av en fransk neurolog, Jean Martin Charcot.

James Parkinson var dock inte den första som beskrev liknande symtom. De äldsta kända beskrivningarna anses finnas i de indiska Vedaskrifterna, som skrevs för mer än 2 000 år sedan.

I slutet av 1800-talet började man behandla patienter med Parkinsons sjukdom med belladonnaextrakt. Det hade visserligen effekt, men också en hel del biverkningar.

En svensk professor vid namn Arvid Carlsson har haft stor betydelse för förståelsen av Parkinsons sjukdom och hur man kan behandla den. I sin forskning kom han bland annat fram till att signalsubstansen dopamin har betydelse för hur vi kontrollerar våra rörelser och att Parkinsons sjukdom beror på brist på dopamin i hjärnan. I slutet av 1960-talet blev levodopa levodopa = (L-dopa) ett läkemedel som omvandlas i kroppen till dopamin, den signalsubstans som personer med Parkinsons sjukdom lider brist på en etablerad behandling, och sedan dess har utvecklingen med nya läkemedel gått snabbt. Arvid Carlsson fick Nobelpriset i medicin år 2000 för upptäckterna av signalsubstansernas betydelse i nervsystemet.

/Granskat av Björn Holmberg augusti 2014