Hos Anette och Roland onsdagen 15 juni 2016.
   

Klockan är några minuter över 12 och jag sitter i min bil ett par hundra meter från Ersnäskorsningen med kylaren vänd mot Mörön,  i överensstämmelse med vad jag skrev i kallelsen inför mötet på Renholmen. Det innebär att härifrån skulle jag lotsa de som så önskade till Renholmsvägen 458. Deadline var satt till 12.35. Via bilens backspegel har jag full koll på de bilar som kommer bakifrån och av deras fart att döma kan jag på ett tidigt stadium sluta mig till om det är Parkinson-Kamrater eller ej. Tiden rinner iväg när så en mindre bil saktar in bakom mig och i framsätena ser jag två välbekanta leenden tillhörande Inga-Lill Eriksson och Britt Enström. ”Vi hittar till målet” säger de och drar iväg medan jag återgår till att hoppas. Kanske blir vi bara 5 inkl. värdfolket är mina tankar när avgångstiden kl. 12.35 passeras. Väntar ytterligare 10 minuter samtidigt som jag inser att här finns inget att hämta.

Efter att ha hållit god fart svänger jag in på makarna Anderssons tomt och finner att vi är 7 tappra på plats plus någon som just ringt för att få lite vägledning efter att ha kommit på villovägar. Anette ber oss smaka på de c:a 1 centimeter-tjocka skivor av vattenmelon  som hon skurit upp. Ett för mig nytt sätt att förtära denna frukt som jag tar till mig. Så ser vi mellan träden hur en taxibil lite trevande rör sig åt vårt håll och när den väl stannat stiger en mansperson ut. Vi har lite svårt att identifiera honom så här på avstånd men när han hojtar ”hej” blir han avslöjad som Roger Rehnström. Den sista tiden har den gode Roger inte synts på våra medlemsmöten varför det är en välkommen överraskning att han plötsligt lite oväntat dyker upp och det går inte många minuter innan ännu en bil parkerar, en bil vars förare förklarar sin sena ankomst med att hon under bilfärden plötsligt överraskats av trötthet och därför varit tvungen att stanna för att ta sig en kort tupplur. Vem gör så om inte Eva Ribacke-Björk vilket understryker en gryende känsla av att blir ett härligt gäng här ute på Renholmen.

Skyddad från havsvinden finns vid stugan en altan där solen ansträngt sig   för att vi skall ha det varmt och skönt medan det ute på gräsmattan där havsvinden får fritt spelrum, får en och annan att dra på sig ett extra plagg Anette tar fram en gästbok och läser upp en dikt som Ulla Berger skrev vid ett tidigare föreningsbesök här ute och Roland berättar att det grund bestående av stenbumlingar som vi ser någon halv-kilometer från stranden till och från befolkas av sälar. Det eviga suset från vågorna blandas med ljudet från en motorsåg i grannskapet och då och då hörs SAS och Norwegians plan på väg in till Kallax för landning.

Eva Ribacke-Björk verkar vara på hugget efter sin tupplur och föreslår att vi röstar om när nästa medlemsmöte skall äga rum. Medelst handuppräckning konstateras att september är i klar majoritet. Eva tar också hand om vad vi skall skriva i gästboken som Anette plockade fram medan övriga diskuterar kring ämnet ”färdtjänst”. Även företeelsen att kunna beställa hem matkassar via Internet får sig en vända allt medan vi kalaserar på Rolands supervåfflor. Den gode Roland har efter gedigen träning kommit fram till exakt rätt tid och temperatur för den optimala smakupplevelsen. Som tillbehör vankas vispad grädde och olika sorters sylt där den guldgula kokad på hjortron rankas högst.

Eva har med sig några kluriga gåtor som gör oss nyfikna och fokuserade.
Det handlar om sifferkombinationer som skall få oss att tänka till, lite nyttig ”gympa” för hjärnan Sålunda kan det se ut som följer:
15  25  40  60 = Här avses Watt på glödlampor
240  440  740  940 = Volvomodeller
Lätt när man har facit men….Hur som helst lyckas vi tillsammans lösa 9 gåtor.
Eva har liksom Britt och Inga-Lill ”totat” ihop några rader som hon ämnar sätta på pränt i Gästboken och på Britts begäran läser hon upp vad hon skrivit

”I ”Paradiset” trivs vi, en tapper liten skara,
  och tänker att vad fint ändå vårt liv kan vara”

 

 

När så Eva sammanfattar med orden ”Bättre än så här kan man inte ha det” känns det på något sätt naturligt att bryta upp. Dessutom har några en del bestyr att ombesörja innan dagens slut. Stora kramkalaset utbryter och mången tack framförs till Anette och Roland för deras omtanke och initiativ.