Medlemsmötet onsdagen 1 juni 2016.

Jag står ute på Sundsgårdens bilparkering för att ta emot och ledsaga kvällens inbjudne underhållare, Kjell Peder Johansson. Tänker ge honom ett parkeringstillstånd vilket visar sig onödigt eftersom han valt cykeln som fortskaffningsmedel.Efter några artighetsfraser tar vi oss in i restaurangen, där några syns dansa till skön musik som ljuder ur en ”maffig” högtalare. Klockan  har passerat 17.00 med god marginal och vi ser ut att bli en liten  men naggande god skara. Kjell Peder stämmer sin medhavda gitarr samtidigt som han berättar att den musikgrupp,  ”Acne” ” (Avan Country Northen Ensemble) där han är medlem kommer att upphöra med sina framträdanden.  Detta beslut förstärktes efter frontfiguren Harry Nymans bortgång. Kanske kommer man att ge en avskedskonsert under hösten.

I sitt hälsningsanförande tror ordf. Tore att värmen satt käppar i hjulet för vår vilja att bjuda på en stunds mysig samvaro.  ”Kallelsen var då fin” inflikar Kjell Peder. Tore fortsätter med att han och ordf. i Parkinson Norrbotten, Thorbjörn Lindström, varit på förbundsmöte nere i Stockholm där ett besök i fängelset på Långholmen fick Tore att ana en del mörka energier i väggarna. Hur som helst så skall vi nu fika tillägger han och dagen till ära bjuds det på rågkaka garnerad med rostbiff legymsallad och ett salladsblad.

Medan vi hugger in på mackorna  pratas det med anledning av Kjell Peders närvaro en hel del radio, dagens och gårdagens. Svårt att ta till sig något specifikt men mitt i allt reser sig vår speciellt inbjudne Kjell Peder Johanson och hojtar, ”vad tror ni kamrater, ska jag börja prata en smula”?  Så drar han historien om hur han som från början bara använde sig av namnet Kjell, men av sin personalchef på Sveriges Radio, blev mer eller mindre tvingad att lägga till sitt andra förnamn Peder. Detta för att skilja honom från 4 andra medarbetare med namnet Kjell.

1 januari 1925 var tidpunkten för SR:s första sändning och det var Sven Jerring som fick äran att påannonsera en högmässa. Samma år började även Sven att leda ”Barnens brevlåda”. 13 år senare debuterade den första kvinnan som nyhetsuppläsare vilket vållade en smärre folkstorm. Inte bara karlar som protesterade utan även kvinnor och ett huvudargument var att den kvinnliga rösten inte gav samma trovärdighet åt nyheterna. 1946 var det dags för Sigge Fürst med ”Frukostklubben”  som blev mycket populärt för att inte tala om Lennart Hylands Karusellen där Gösta ”Snoddas Norgren med sitt framträdande år 1952 slog igenom med dunder och brak. 1956 var året då ”Sveriges bilradio” började sändas och under ledning av C.G Hammarlund  blev det snabbt mycket populärt. Från att ha varit en ”kvällskanal” började  P4 år 1993 efter ett riksdagsbeslut, att sända hela dagen och för att täcka upp all ”nytid” bildades nya program varav ”Karlavagnen” var ett.  Kjell Peder som då jobbade på P3 övergick efter ett par år till P4 och Karlavagnen där han stannade i 16 år. Det fanns en tid berättar Kjell Peder då rösterna i SR var stöpta i samma form,  med drag av hur det talades i gamla svenska långfilmer, alltså lite stelt och teatraliskt utan inslag av dialekter och apropå dialekter så ansågs värmlänningen låta snäll men dum medan stockholmska gav ett intryck av överlägsenhet. Kjell Peder vill tro att hans värmländska var en fördel i jobbet med Karlavagnen ity den ingav förtroende och värme i samtalen med lyssnare som ringde och ville prata av sig. Programmet startade vanligtvis 21.40 och varade fram till 24.00, vilket innebar sena kvällar och ofta svårt att somna när innehållet varit känsloladdat.

Under sin tid med ”Karlavagnen” pratade Kjell Peder med drygt 10.00 lyssnare  om både glada och sorgliga ämnen. Humor tillhörde en av de vanliga ingredienserna men det var trots allt i mer allvarliga och sorgliga ämnen som Kjell Peder trivdes bäst. Tsunamin i Indonesien 1994 och Estonias undergång 2004  satte definitivt sin prägel på programmet och det var händelser som gav Kjell Peder kunskap och inblick i drabbade människors gråa vardag vilket han tog till sig. Missbruk var också ett ämne som kunde vara ganska omskakande. För att åskådligöra vad han menade berättar han att en kvinna ringer in till programmet och gärna vill berätta om sin barndoms jular som tilldrog sig som följer. ”När mamma och pappa somnat vid sitt umgänge med kung Alkohol och detta redan innan Kalle Anka och hans vänner” gjort entré i TV-rutan, då klädde jag på mig och gick ut i området där vi bodde. Det lyste i alla fönster vilket fick mig att dras som av en magnet mot det varma lockande ljuset och när jag försiktigt kikade in i ett av dem lade jag märke till hur pyntat och fint det var därinne. Samma syn upprepades i andra fönster där även julklappar och någon tomte kunde förekomma. Jag var sju år första gången detta hände, det som sedan utspelade sig fler jular därefter och vid varje tillfälle tänkte jag att om jag bara kan vara lite snällare så skulle även jag få uppleva en jul likt den jag fått se på avstånd från utsidan av ett fönster”. Denna historia om flickan som skuldbelade sig själv etsade sig fast i Kjell Peders minne och tillsammans med en kompositör skrev han ett stycke musikteater med inslag av flickans historia.

Efter detta undrar Kjell Peder om det är något att fråga om vilket får ”våran” Stig Hedberg att uttrycka sin olust för hur mobiltelefoner används, hur man vid typ släktträffar, födelsedagskalas, begravningar överhuvudtaget där människor möts måste vara kontaktbar så att man vet vad som händer i gruppen. Att tillhöra en grupp är ofta synonymt med trygghet men Stig menar  att när man träffas så måste man ändå kunna prata med varandra istället för att sitta med den där ”klösbrädan”, som han kallar den. Det uppstår en kort diskussion om sociala mediers betydelse och framtid varefter Tore ber nye medlemmen Ulf Kvist att säga några ord om sig själv varvid vi får veta att han  2012 kom upp från Linköping där han jobbade på ”flyget”. Om sin nya tillvaro säger han att jakten på vildsvin hjort och rådjur är något som han saknar. Diagnosen Parkinson fick han innan jul och beskedet om detta delgavs honom på ett sätt som kan anses som synnerligen känslolöst, alltså fjärran från vad vår förening strävar efter nämligen ett fullvärdigt Parkinson-team.

Tore betonar vikten av att inte ge upp utan göra sitt bästa för att ge sjukdomen en match. Britt Enström nämner naturliv som en viktig del i att avleda tankarna medan Eva Ribacke-Björk säger sig ha stort stöd i att besöka våra medlemsmöten och Tuija Tranberg odlar sina stora intressen, måleri och körsång. Thorbjörn Lindström åter har stor behållning av Facebook och må sägas att det i vår förening finns en stark känsla av samhörighet som har en positiv inverkan på den enskilde.

Ett långt möte närmar sig slutet men Anette Andersson vill hinna med att hälsa oss välkomna till hennes och maken Rolands sommarställe onsdagen den 15 juni kl. 13.00  varefter Tore sätter punkt med att ”så länge ni tål medicin så öka den” vilket får Britt Enström att tillägga ”men öka lite åt gången”.