Medlemsmötet onsdagen 3 februari 2016.

När jag anländer till vår möteslokal Lagunen, c:a 1 timme före avspark kl. 18 är där tomt. Ser att det möblerats om och när ”fikafixarna” Thore och Anette Häggroth infinner sig några minuter senare beslutar vi att placera bord och stolar efter vår ursprungliga modell eftersom vi tror att det gagnar våra syften bäst. Ytterligare några hjälpredor kommer till och snart har en stor del av möblemanget fått det utseende som vi är hemmastadda med och det känns tryggt.

Kvällens underhållare trion ”Sikforsarna” sveper in likt en i dubbel bemärkelse, frisk fläkt. De ”kånkar” på en mängd prylar med anknytning till deras framträdande och de sätter genast igång med att rigga och testa sina ljudkomponenter. Det ramlar in medlemmar som byter kramar och ord med varandra och stolarna kring våra bord börjar så smått att befolkas. Allt flyter på som vanligt trots vår ordf. Tores frånvaro ty  ”vicen” Anette Andersson har full koll på läget. Hon hälsar medlemmar och trion ”Sikforsarna” välkomna samt redogör för kvällens utseende.  Anette avslutar sitt anförande med upplysningen att vi vid mars-mötet kommer att få besök av en yoga-instruktör.

Trion Sikforsarna, jo då, de är bosatta i Sikfors, har alltså färdats 57 km från sin hemort på kurviga och spåriga vägar för att bjuda oss på en visstund med tonvikt på Dan Andersson. Ulf Wiklund och Leif Lidman spelar gitarr och sjunger medan Ulfs hustru Lena trakterar ukulele och låter sin stämma ljuda.

Dan Andersson levde 1888-1920 och gick således ur tiden endast 32 år gammal. Han var på besök i Stockholm för att söka arbete när han avled på ett hotell som just fått sina rum sanerade med gasen cyanid för att utrota vägglössen. Man hade inte vädrat tillräckligt efter behandlingen vilket kostade Dan livet. Sikforsarna tar sig bl.a. an

”Hej och hå Jungman Jansson” till vilken Dan skrev både text och musik.                       ”Gunnar Vägman” som Gunde Johansson tonsatte, framförs också med  känsla av ”våra gäster” som också lyckas få fram det vemod och den värme som präglar många av Dan Anderssons verk. ”Sikforsarna” verkar vara i form och vi får höra en kavalkad av visor såsom skåningen Danne Stråheds ”La’ de’ leva” och ”Långt bort i skogen”
Ove Pilebos ”Mogen man”. Ronny Eriksson kan inte förbises så vi får njuta av hans ”Det är hit man kommer när man kommer hem” som blivit något av ”Pitbornas” nationalsång samt Arjeplogsvisan.
   

Dags för obligatoriskt fika under vilket det delas ut ett A4-ark till var och en. Det är en sammanställning av medlemmarnas egna förslag till aktiviteter som de gärna vill ägna sig åt under våra möten eller i form av studiecirklar. Denna sammanställning gjordes vid föregående medlemsmöte och nu är tanken att var och en skall skriva sitt namn samt  kryssa för 5 aktiviteter som verkar tilltalande varefter listan samlas in och det sammanlagda resultatet av önskemålen kommer att redovisas när vi träffas nästa gång.

 Nu tycker Jan Isaksson att det är dags att motionera våra stämband och vi börjar med vår ”Kampsång” som följs av ”Sjung och le”, ”Man skall leva för varandra”, ”Drömmen om Elin” och ”Flickorna i Småland”. Så tar ”Sikforsarna” vid igen och vi får oss till livs 9 visor av skiftande karaktär av vilka må nämnas en av Tom Jones paradnummer Green green grass of home med svensk text av ”Stickan” Andersson, ”Balladen om  bröderna Byströms Begravningsbyrå” samt ”Jag väntar vid min mila….” med text av Dan Andersson och tonsatt av Gunnar Turesson. Efter att sista gitarrackordet tonat ut avtackas aftonens underhållare av föreningens sekreterare som också som en bonus överlämnar en bit lufttorkat renkött till var och en av musikerna vilket av allt att döma uppskattades. Denna ceremoni blir en naturlig avslutning av kvällens möte och under det sorl som uppstår kan man urskilja avskedsfraser som hej då, vi syns, ha det bra etc. allt medan lokalen töms och var och en beger sig hem till sitt.

När jag som sista ”lort” stänger port och kommer ut på parkeringen får jag syn på 2 figurer uppe vid närmaste gatukorsning. Mannen rör på sig smått ivrigt medan kvinnan står still under lyktstolpens sken. Medan jag packar bilen kan jag höra dem samtala och det slår mig att rösterna verkar välbekanta. Jag chansar och hojtar ”Kommer ni hem” och får ett muntert svar ”vi missade bussen med några sekunder men det kommer snart en till”.  Svarar OK och rattar genom ett ganska öde Luleå ut till Storheden för att, innan de stänger, förse mig med lite av livets nödtorft.

   Styrelsen/Ulf