Medlemsmötet onsdagen 4 november 2015.

 

Inte en kotte när jag anländer till Sundsgården men det dröjer inte många minuter så uppenbarar sig Kenneth Nordensky, kvällens underhållare, i entrén. Han har en mängd attiraljer att kånka på och när jag erbjuder mina tjänster erfar jag, medan vi tar oss längst ner i matsalen, att de dessutom är väldans tunga men vadå, vi är ju två.

När klockan fattas några minuter i 18.00 är det ganska glest vid våra bord och som vanligt kretsar tankarna kring ett glesbefolkat möte. De farhågor som Anette Smedsäter tidigare under kvällen hyst ser ut att besannas. Nämligen att det faktum att Parkinson Norrbotten två dagar tidigare haft en sammankomst med anledning av nyvalde ordf. Bo Erixons besök menligt skulle påverka kvällens deltagarantal. Åtskilliga av Luleå-föreningens medlemmar var på plats och förmodligen krävde det mastiga men intressanta programmet några dagars återhämtning.

Så håller då ordf. Tore ett kort anförande varefter kvällens underhållare Kenneth Nordensky tar över tar med en egen presentation, där han berättar att han under tidigare år spelat i olika dansband runt Luleåtrakten. Numera sjunger och spelar han gitarr till färdig bakgrundsmusik. För att vi skall få vara med på ett hörn med våra röster, har han valt att starta med ett par lättillgängliga låtar och kör igång med ”Man skall leva för varandra”. Musiken fyller lokalen, sångarglädjen är påtaglig och många leenden kan konstateras. Dessa lever kvar under låt två som blir ”Leende guldbruna ögon” där vi sjunger ut ordentligt i refrängen. Under Kenneths  öppningslåtar droppar det då och då in medlemmar vilket får de tomma platserna vid borden att minska i antal. Efter Kenneths 6:e låt föreslår Tore en paus för fika och under denna passar Eva Ribacke-Björk på att göra ett test med sina namnnypor vilket hon förklarar så här: På var och en  av nyporna står skrivet ett namn på en medlem och nu är det meningen att ni var och en skall ta en nypa och sedan söka upp den person vars namn finns på nypan. Efter denna beskrivning skrider vi till verket vilket utlöser ett hojtande typ ”var är du Anja”, som blandas med skrapet av stolsben när jakten på måltavlorna är i full gång. Avsikten med denna åtgärd, som vi kan gå igenom vid varje möte är, att vi på ett lättsamt sätt skall lära oss namnet på våra kamrater.

Maj Lindgren som anländer sent till mötet berättar att konsekvenserna av ett olyckstillbud på E4 blev att hon suttit fast i en stillastående bilkö när hon var på väg hem till Ängesbyn. Väl hemma hade hon, som hon uttryckte sig, så bråttom med ”att göra sig i ordning” för avfärd till Sundsgården att hon glömde den dikt som hon skulle framföra. Nåväl, Maj Lindgren är inte den som blir ordlös för en sådan ”bagatell” utan på sitt färgstarka, mustiga och rättframma språk berättar hon om en 5-årig pojkes underfundiga kommentarer vid ett kyrkobesök. Kommentarer som åtföljdes av ganska stor munterhet bland de församlade.

Anja Matti berättar om sin kontakt med frigörande dans som går ut på att man efter musik rör sig solo i egna turer. Tore är dock till att börja med ganska skeptisk ity han befarar att det kan uppstå skador vid fall men efter en stunds argumenterande och klarläggning att var och en bestämmer sitt eget rörelsemönster, blir han sugen att testa och Kenneth går i elden med en medium-låt. Man kan inte undgå att se hur det spritter i benen vilket enligt Tore beror på att vi spontant plockar fram barnet inom oss. 3 ”danser” syresätter våra kroppar, får oss att piggna till samt jagar bort en smula stelhet så när vi tar itu med vår ”Vår Kampsång” låter det extra frejdigt denna gång.

Efter detta presenterar Jan Isaksson en redogörelse för mötet med landstingsrådet Anders Öberg och personal från Sunderby Sjukhus. Från föreningen deltog Tore Nordhamn,  Jan Isaksson, Thorbjörn Lindström och undertecknad samt medverkade även Åsa Holmgren från Parkinson Norrbotten med ett filmat inslag om de sjukdomssymtom som inte är märkbara vid en yttre granskning, utan ger sig tillkänna mentalt. Syftet med sammankomsten var önskemål från föreningens sida att Sunderby Sjukhus skulle kunna ställa upp med ett Parkinson-team(neurolog, sjuksköterska och sjukgymnast), vilket också enhetscheferna Lena Stafström och Irene Brännmark lovade jobba på. Vidare erbjöd man sig från sjuhusets sida att försöka starta en utbildning av patienter och deras anhöriga, i syfte att lära sig mer om Parkinson. Mer kunskap om sjukdomen vill föreningen också förmedla genom att sprida tryckt information på offentliga platser. I anslutning till detta slår Jan ett slag för den två-dagars kurs som äger rum i Sunderbyn 5-6 dec. Mer fakta finner du i det nummer av Länsjournalen som med Postens försorg kommer inom kort.

Jan som sagt sitt drar nu iväg med de närvarande anhöriga till ett ”rundabords-samtal” på en avskild plats i lokalen och plötsligt lämnas vi sjuka till att underhålla oss själva. Då reser sig Tuija Tranborg och framhäver att kvinnliga anhöriga är mer fördragsamma än de manliga. Hon tycker också att det kan vara svårt att hålla angivna tider för intag av mediciner men blir ofta påmind av anhöriga, som via hennes rörelsemönster kan utläsa när hon gått över tiden. I sammanhanget påpekar någon att Sifrol och Azilect bör förvaras i mörker. Eva Ribacke-Björk förtäljer att hon är både patient och anhörig ity hon är ensamstående och förvisso saknar hon ibland någon närastående.  Hon kliver upp runt halv fyra och morgonen känns ofta tung. Kan gråta en skvätt för att lite senare övergå till svordomar över sin belägenhet, kanske en sorts pep-talk inför hennes arbete på ett bibliotek där hon dock trivs, inte minst beroende på en förstående chef och arbetskamrater vilket hon säger sig vara tacksam över. Stig Hedberg spinner vidare på ämnet ”anhöriga” och säger sig bli irriterad när någon tycker synd om honom eller erbjuder hjälp, då han anser sig sakna behov. Han tycker också att vi inte bör skylla alla våra tillkortakommanden på vår, ity det kan finnas andra orsaker, varav stigande ålder är en anledning till sämre motorik. 

Vissa dagar under sistlidna sommar hände det att Stig vid dagens slut gjorde reflektionen att Mr Parkinson varit osynlig under dagens lopp. Stig tror att en välvillig attityd till tillvaron, som man skapar genom att göra trevliga saker, kan påverka sjukdomen och livet i positiv riktning. Ovanpå detta Sigge Kyrö om hur ett dosglapp troligen var orsaken till att han ej fick ut kontanter från bankmaten, då hans kod var putz weck från minnet. Så hörs undertecknad Tore ställa frågan ”nå Ulf har du något att komma med”. Efter några sekunders funderande skrider undertecknad till verket genom att framföra dikten ”Den moderna Eva”.

Sällan har föreningens medlemmar varit så pratglada som denna kväll och det känns bara bra när Tuija väljer att tala om den vänskap och värme, som hon tycker genomsyrar vår skara. Hon säger sig uppleva en atmosfär av sammanhållning, som får henne att glädjas när hon med benäget bistånd tar sig från Övertorneå hit ner till våra möten på Sundsgården. Som att komma hem tillägger hon. Drar också fram det positiva med vattengympa.

En kort stunds tystnad bryts så av Tore med orden ”Kenneth du måste spela lite”. Orden är riktade till vår underhållare som därmed gör sig redo för mötets fullbordan, vilket innebär ytterligare 3 melodier där somliga tar tillfället i akt att åter ”röra” på sig medan andra börjar se sig om efter sina ytterkläder. Samtalen ebbar ut och några sista ”Hej då” samt ”Tack för ikväll” sätter punkt för kvällens möte.

Ps. Vad Jan och övriga anhöriga diskuterade efter sin utflykt till angränsande rum kanske vi med tiden får veta? Ds.

 

                                                                               Styrelsen/Ulf