Timmarna hos Lola  och Jan.

 

Klockan fattas några minuter till 14.00 när jag parkerar  min bil en bit från Jan och Lolas  sommarhus i närheten av Kallax. Jag har som många andra medlemmar från Parkinsonföreningen-Luleå  ”nappat” på deras inbjudan att ha det mysigt hos dem denna onsdagseftermiddag den 1 juli. Medan jag styr mina steg upp mot huset kan jag inte undgå  se att ett icke ringa antal kamrater hörsammat inviten. Så är vi då samlade på en stor altan som har förbindelse med några mindre byggnader via landgångar som Jan säger sig ha ”byggt på” då och då. Tomten sluttar ner mot vattnet och utsikten är magnifik. Ett hotande regn har tagit andra vägar men vinden från havet är inte ljum vilket de flesta av oss anat av klädseln att döma.

Så hälsar Jan oss välkomna varefter han låter meddela att vi för dagen saknar program men att han hört rykten om  att Stig Hedberg tänker bjuda på något i musikväg. Vidare kommer vi att serveras våfflor med sylt och vispgrädde samt brottas med frågesport samt sist men inte minst får vi träffas och surra om ditten och datten. Efter denna programförklaring föreslår Jan att Tore skall berätta något från sin veckolånga vistelse i Kalifornien samtidigt som någon frågar Tore, om han träffade några kändisar over there. Nja, säger Tore men jag var närvarande vid ett barnbarns studentexamen. 600 elever och 6000 anhöriga deltog och det var ganska mäktigt. Under inresan inträffade en lustig ”grej” i New York där herr Nordhamn skulle byta plan.

Det visade sig att den maskin som skulle ta honom vidare saknade ”chaufför” som Tore uttryckte sig. När man så småningom fått tag på en sådan och rullade ut från ”gaten” blev det plötsligt stopp ity ”chauffören” på grund av för många sammanhängande arbetstimmar inte fick flyga. Efter en stund var dock en ersättare på plats och runt 3 timmar försenade kunde Tore och Co. luta sig tillbaka i sina stolar och koppla av. Efter Tores korta inslag låter Stig Hedberg sin gyllene trumpet göra rätt för sig vilket passande innebär ”Så skimrande var aldrig havet” som följs av ”Den blomstertid nu kommer”. Så dags för våffeltime vilket innebar mumsande och en hel del prat mellan tuggorna, Plötsligt fattar åter Stig trumpeten och drar av vår Kampsång i ett furiöst tempo som tvingar oss sångfåglar att verkligen ge järnet för att hänga med.

Efter detta känner Tore sig manad att tala varmt om NYP d.v.s.Yrkesverksamma med Parkinson. Det skulle behöva anställas någon som står på deras sida när det bl.a. gäller deras anställningar. Sålunda vill Luleå Kommun bara ha heltidsanställd personal vilket gått ut över vår ”nypare” Åsa Holmgren som på grund av sin Parkinson har svårt att arbeta heltid. Trots  att Åsa arbetat 25 år åt Luleå Kommun fanns ingen vilja från deras sida att anpassa en halvtidstjänst åt henne. Hon ställdes inför ultimatumet att antingen säga upp sig själv och få 10 månadslöner eller att acceptera kommunens uppsägning med 6 månadslöner. Naturligtvis skulle kommunens anseende fara mindre illa om hon valde det första alternativet, därav det generösare erbjudandet. Ynkligt!!! De som får Parkinson vid 40-50 år har definitivt andra och större problem än de som drabbas vid 60-70. I Finland har man 18 anställda som arbetar inom Förbundet med att bl.a. ta hand om de sjukas intressen. Att jämföras med Sveriges 3, berättar Tore vidare.

”Frågesport” utropar Jan vilket får oss att lystra. Vi tilldelas lappar med 6 frågor som berör Kallax, en del ganska kluriga. Sålunda infaller Kallax Byadag den 25 juli, ordet Kallax kommer från ”finskan” och betyder Fiskviken, Kallax Gårdsbutik invigdes 2011 och Grand Kallax är den surströmming som läggs in i ett antal numrerade burkar. Avståndet Kallax-Kemi är c:a 60 sjömil fågelvägen och antalet invånare i Kallax år 2010=321 st. Värdig vinnare blev Kurt Pettersson.

Allsång känns angeläget och med inslag  av Stigs trumpet avverkas ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”, ”Auld Lang Syne(Old Long Since)”, ”Vi tror på sommaren”, ”Jag vill ha en egen måne” m.fl. Ovanpå detta berättar Tore om några skillnader i attityder hos svenskar och amerikaner. Ett exempel är det här med att uträtta sina behov där man i USA är mer bundna till att det skall göras på en toalett och inte som i Sverige där man har en liberalare syn på valet av plats. Under en bilresa fick Tore trängningar men att i USA gå bakom närmsta buske var inte att tänka på utan chauffören körde in på en bensinstation där det visserligen var stängt för kvällen men där den väckta föreståndaren utan att knorra ledsagade Tore till toaletten. I sammanhanget rekommenderade Carl-Uno Hannu mörka byxor för att dölja förloppet av eventuella trängningar.

Under Tores sista ord kan man uppfatta ett ljud utifrån som tycks komma från några musikinstrument och efter att Jan kommit åter från en rekognoseringstur meddelar han att Stig och Ulf en bit inne i skogen provar om deras instrument är villiga att samarbeta. Detta bedömdes som möjligt och framtiden får utvisa vad det kan innebära. Återbördad till altanen berättar Ulf om en episod som lite tar udden av  myten att amerikaner skulle vara en smula ytliga, att deras leenden inte alltid är ”äkta”

Känslan för uppbrott tycks nu ha uppstått hos de flesta av de 25 närvarande och efter 2,5 timmars trevlig samvaro är det dags att tacka värdfolket för deras omtanke och välvilja. Många tack och åtskilliga kramar blir det och bara de sistnämnda får säkert en och annan att längta till nästa möte.

                                                      Här har vi det bra. 

 

 

                                                       Vad månde det bliva?