Medlemsmöte i Ängesbyns gamla Byahus.

 

     På parkeringen framför Coop Arena hade 4 bilar med innehåll infunnit sig för att göra sällskap till Ängesbyn. Då inget av fordonen var fullastat lämnade herrar Matti och Kruukka den förstnämndes bil och tog plats i undertecknads varefter gruppen började beta  av de c:a 18 kilometrarna till målet. Efter knappt 20 minuter har vi byahuset i sikte och när vi kommer närmare kan vi skönja ett icke ringa antal bilar som parkerat i dess grannskap.

Somliga har alltså tagit sig hit på egen hand. Efter några hälsningsfraser och konstaterandet att alla parkerat på ett trafiksäkert sätt kliver vi in i Ängesbyns Gamla Byahus där redan tidigare anlända bänkat sig och samtalade med varandra. Lite speciellt var att skåda och förundras  över den balkonggång som löpte längs väggarna och som du tog dig upp till via den trappa som du ser till vänster i den vänstra bilden. Lägg också märke till de höga fönstren.

                                         

 

Några fanfarliknande ackord på en keyboard får församlingen att rikta sin uppmärksamhet mot en styrelsemedlem från Byahusets Vänner som hälsar oss välkommen och drar lite historik om byggnaden som underhålls till stora delar på ideell basis.

    Så tar vår ordf. Tore tag i taktpinnen och börjar med att berätta om Parkinsonförbundets kongress som ägde rum 30-31 maj vid vilken 6 medlemmar från Norrbotten deltog. Gruppen bestod av ”Tobbe” Lindström, en glad ”prick” som är en tillgång för föreningen, förklarar Tore, Ulf Omnell, vars kampsång med en smärre justering fick inleda kongressen, Gun Pettersson, som varit med förr och som med sin trygghet var ett stöd för gruppen, Åsa Holmgren, synnerligen aktiv  bland unga med parkinson,  Anders Borgman, vars kunskaper i ämnet parkinson är odiskutabla samt Tore själv vars medlemskap i förbundsstyrelsen gjorde honom självskriven.

    Göran Lindgren har inte parkinsons sjukdom utan har kommit till vårt möte för att med assistans av sin keyboard få oss att sjunga. Vi startar med ”Kampsången” och sedan avverkas ett knippe vårmelodier i rask takt och det låter bra när ljudets studsar mellan väggarna i den ”lättsjungna” lokalen.

   Så är det dags för Maj Lindgren, som är initiativtagare till denna träff att säga några ord och hon inleder med att berätta att det före detta missionshuset som vi befinner oss i byggdes 1928 sedan det gamla brunnit ner. Det blev redan från början flitigt utnyttjat. Här hölls bl.a. gudstjänster och hade skolbarnen sina julfester. Togs i anspråk även under en period som förskola. Med tiden byggdes en ny skola tillika samlingslokal varvid det gamla byahuset blev något av en tvistefråga där en del röster höjdes för att det skulle rivas. År 1977 i samband med ett tal av idrottsföreningens ordf. tilldelades Maj Lindgren ett stipendium med motiveringen att hon startat en damkör samt även en mängd studiecirklar. Maj ville att stipendiet på 3000 kr  skulle utgöra en grundplåt för underhåll av byahuset, en önskan som ingen hade något att invända mot.

Sålunda fanns ett intresse för att bevara byggnaden och genom åren har det genom mycket ideellt arbete samt gåvor av olika slag, bland annat ett arv på 50.000 kr, skapats förutsättningar för att kunna hålla projektet vid liv. Planerna för framtiden är många, bl.a. saknas vatten och avlopp. Dock vill man inte ”modernisera” utan skall huset förbli ett sorts tidsdokument från en svunnen epok, något som fick filmregissören Jan Troell att för vissa scener använda lokalen vid inspelningen av ”Maria Larssons eviga ögonblick”.  Året för denna tilldragelse var 2007 och må tilläggas att Maj vid detta tillfälle erhöll en kram av ingen mindre än Mikael Persbrandt då hon kurerat hans förkylning med en ”trolldryck”. Slutligen berättar Maj att många har haft roligt här vid julfester, älgmiddagar,  danstillställningar etc. Gun Petterssons make som är uppvuxen i Ängesbyn tillägger att det även visades film i lokalen. Idag finns i en del av huset ett stort antal vävstolar uppsatta där det produceras trasmattor, handdukar, löpare m.m.

I väntan på kaffe sjunger vi under Göran Lindgrens ledning några sånger och sångarglädjen är påtaglig. Så kommer då det efterlängtade kaffet till oss, dagen till ära kokat och serverat i porslinskoppar. Det hembakade brödet från Ängesbyn har strykande åtgång och mellan tuggorna diskuteras allt mellan himmel och jord samtidigt som dragning av vinstlotter pågår. Mötet har sina poänger som när Maj sjunger en melodi med text på genuint Kalix-mål vilket kräver översättning som hon också mycket riktigt står till tjänst med. Med ångan uppe läser hon även en egenhändigt skriven dikt som hon gett namnet ”Sommaren för mig”. Ovanpå detta sjunger vi ytterligare några vårvisor följt av undertecknads debut som diktuppläsare. Vår Åsa Holmgren som är en frontfigur i NYP(yrkesverksamma med parkinson) berättar om en kommande NYP-träff i Göteborg där hon  i en föreläsning skall ta upp och beröra anhörig-rollen. Tore hakar på och nämner att Norrbotten ligger i topp när det gäller stöd åt ”Nyparna”, ekonomisk så väl som moraliskt.

Tore som enligt eget utsago kommit upp i varv avslutar mötet med att tillägna Maj Lindgren en gåva för hennes idé att förlägga mötet i Ängesbyn samt tackar han för hennes insatser under våra sammankomster.       

Ps. ”Alla vägar bär till Rom”, sägs det. Ett uttryck vars sanningshalt jag  starkt betvivlar.

      Varför, skall du få veta inom en snar framtid.

                                                     Styrelsen/Ulf