Katarina


Jag bor utanför Malmö och fick min diagnos nu i feb.-12 men besvären började våren 2010. Började med att höger hand skakade och höger fot ville inte riktigt följa med. Redan då satte jag själv diagnosen Parkinson efter att ha lusläst på Internet. Dock var det ingen som trodde mig. Samtidigt den våren upptäcktes jag att ett födelsemärke på huvudet börjat växa.
På operationsbordet sommaren -10 fick jag reda på att det var hudcancer. Mycket oro hela sommaren och dessutom en högersida som var stel som en pinne. Alla sa att det var oron över cancern, men man kan ju inte bara bli orolig i ena kroppshalvan. Blev ytterligare en operation under sommaren och sen en massa besök för att kolla att det läkte. Gick sjukskriven under denna tiden men började jobba efter "semestern". Tills jag bröt ihop fullständigt, då blev det lyckopiller o terapi, men inte f-n hjälpte det mot mina smärtor i kroppen. Blev tvungen av FK att börja jobba igen efter nyår 2011. Tufft, var superstel i högersidan, men det var ju min oro!!
Innan sommaren var det riktigt illa , kunde inte alls röra högerfoten, krampade så fort jag satte mig. Kom till en neurolog i Göteborg, som sa att det var dystoni dystoni = ofrivilliga ihållande muskelsammandragningar som leder till vridande upprepade rörelser eller onormal kroppshållning., absolut inte Parkinson. I november fickjag Madopark av honom mot dystonin. Sjukskriven sen sep-11 eftersom jag jobbar vid data och är högerhänt, ont i hela kroppen när jag skrev. Upptäckte att jag helt plötsligt efter en vecka med Madopark kunde röra foten igen.
Kom i november till neurologen på Urnas, där jag går nu. Nu mår jag bra och har lagt den tråkiga tiden bakom mig, måste se ljust på framtiden, inte minst för min egen skull. För mig var beskedet som en lättnad, jag visste ju redan att jag hade Parkinson. Jobbar nu full tid och det går jättebra.
 

Åsa


Jag är 45 år och bor i Luleå. Mr P fick jag i 40-års present, inte vad man hade väntat sig... Vissa dagar visar han sig mer och andra mindre. Mina symtom började med muskelkramper i vänsterfot och smärtor i ryggen. Jag sökte till en ortoped for besvären men blev vidare remitterad till en neurolog, vid det läkarbesöket fickjag diagnosen Parkinson. Mina besvär har blivit bättre med medicineringen. Mina fem år med Mr P i släptåg har varit en resa med både berg och dalar men jag försöker ha en positiv inställning och att inte oroa mig for framtiden.
Arbetar fortfarande  heltid som administratör, har ännu inte varit sjukskriven. Har haft kontakt med arbetsterapeuten och fått lite hjälpmedel i hemmet och på arbetet. Började äta Sifrol men har nu gått över till Madopark.
Det är så skönt att ha fått kontakt med andra i samma situation, höra hur det funkar för er andra på jobbet och fritiden. Och att se att fast ni haft PS i många år går det fortfarande att jobba och hålla humöret uppe.
 

Patrik

(Oktober 2012)


Jag jobbar på ett mindre reklamföretag och har 5 arbetskamrater. När jag började bli sämre (hösten 2011) så började också företaget förändra min arbetsplats för att underlätta för mig. Jag är inte ute lika ofta och monterar skyltar/butiksdekor eller gör jobb inne i stan (där tempot är högt). Jag har fått en mer kontorsanpassad tjänst där jag gör mer av formgivningen och kör maskiner istället för att arbeta med slutprodukten. Jag sitter mest framför datorn numera, fast jag kan fortfarande gå ner i monteringshallen och klä in en bil om jag känner för det.

Nästa steg kom efter nyår 2012 då jag var i ständig kontakt med sjukvården och hade grava sömnstörningar. Då fick jag flextider och kunde komma/gå som jag behövde eller kände för. Hade jag haft en risig natt så var det aldrig någon som ringde och frågade varför jag inte var på firman 07.00. Det var snarare så att någon ringde vid 9 och sa god morgon! Min chef tecknade en sjukförsäkring på mig som bortsett ifrån att den täcker all icke akut sjukvård även ger mig nästan all resterande lön upp till 100% om jag skulle bli sjuk en längre period eller behöva sjukskriva mig. Allt för att jag ska ha bra vård och vi inte skulle behöva oroa oss för pengarna om jag inte kunde arbeta. Dessutom tror jag aldrig att jag har haft en dags avdrag på lönen för att jag varit sjuk under mina år på firman. Kontoret har anpassats med höj & sänkbart skrivbord och jag har fått en jäkligt skön stol att sitta i *haha*.
Sedan var det en självklarhet att vi började sponsra Shaking Generation och nu snart även NYP. Eftersom vi arbetar med reklam så har jag tillgång till det mesta och vi kan tillverka nästan allt inne på firman.
Jag har säkert glömt något men summerat kan man säga att mina arbetskamrater är som en del av min familj och min chef är som en extra pappa till mig. Jag hade aldrig klarat av den smällen jag fick utan dom. Att ständigt ha människor som vill ens bästa runt omkring sig vare sig det är hemma eller på jobbet, har varit fantastiskt för min återhämtning och min sjukdom. Och bortser man ifrån dom dagliga skämten om att äta soppa med sked, bygga gökur och allt annat som PS kan göra svårt så anser jag att dom är rätt utbildade nu om PS och vad som händer med mig.

Om jag ska vara ärlig så tror jag att jag är mer effektiv nu än innan. Dels gör medicineringen väldigt mycket men framförallt har jag behövt planera mycket mer och fått väldigt fasta rutiner. Jag är aldrig borta från jobbet nu och håller ett jämt men högt tempo. Jag mår bra och gillar mitt jobb. Ska faktiskt åka till firman nu, lördag, och beta av lite jobb inför måndag-onsdag. Så blir dom dagarna ännu lugnare.