Aesculapius är läkekonstens gud inom den grekiska mytologin. Aesculapius var romarnas namn på Asklepios

Vilka är de vanligaste läkemedlen och behandlingarna?

Levodopa

Grundstenen i medicineringen är levodopa. Levodopa, förkortas ofta som L-dopa, är en så kallad aminosyra som finns naturligt i kroppen och också i små mängder i vissa grönsaker. Namnet är en förkortning av dihydroxi-L-fenylalanin. L-dopa-läkemedel är: Madopark, Madopark depot, Madopark Quick, Madopark Quick Mite, Sinemet, Sinemet depot, Stalevo samt pumpbehandling med Duodopa (som ges under senare stadier av sjukdomen). L-dopa är mycket effektivt mot Parkinsonsymtom.

 

Levodopa är ett förstadium till dopamin, men L-dopa används istället för dopamin, eftersom dopamin inte kan passera blod-hjärnbarriären, dvs., kan inte tränga igenom hjärnans blodkärl ut i hjärnvävnaden. Behandlingen påbörjas med låga doser som ökas successivt tills personen fått bästa möjliga symtomlindring.

 

Levodopa börjar ge effekt efter några veckors behandling, men ibland kan det ta upp till flera månader innan maximal effekt uppnås. Upptaget och transporten av L-dopa från tarmen till blodet kan störas av de aminosyror som finns i proteinerna i kosten. L-dopa bör därför, för bästa möjliga resultat, tas cirka 30 minuter före en måltid som innehåller protein, t.ex. kött, fisk, ost, mjölk, ägg etc. L-dopa absorberas i den övre delen av tunntarmen och är därför också beroende av magsäckstömning.

Dopaminagonister

Dessa ämnen passerar in i hjärnan från blodet och härmar dopamins effekter på dopaminreceptorerna (de molekyler på en nervcell som fångar upp och vidarebefordrar dopaminsignalerna). Cabaser (kabergolin), Pravidel (bromokriptin), Requip (ropinirol), Sifrol (pramipexol) och apomorfin (administrering via penna och pump) är dopaminagonister. Dessutom finns nu en dopaminagonist, Neupro (rotigotin), som plåster för applicering på huden. Dopaminagonister kan användas ensamma eller i kombination med L-dopa. De ger ofta bra symtomlindring, framförallt av tremorn. Dopaminagonister tycks också ha viss antidepressiv effekt.

Dopaminförstärkare

L-dopa har en relativt kort verkningstid. Därför kan ytterligare läkemedel användas för att jämna ut och förlänga effekten. Både inuti och utanför hjärnan bryter enzymer ned dopamin till substanser som inte är till nytta vid behandlingen av Parkinson. Ett sådant enzym är katekol-O-metyltransferas (COMT). Om det här enzymet blockeras varar L-dopa-dosen längre och fluktuationerna av hjärnans dopaminnivåer under dagen minskar. I dagsläget finns två COMT-hämmare: Comtess (entakapon) och licenspreparatet Tasmar (tolkapon). Dessa läkemedel har bara symtomlindrande effekter i kombination med L-dopa, inte ensamma. Båda ska därför tas i kombination med L-dopa. Ett annat enzym, monoaminoxidas typ B (MAO-B), bryter ned dopamin i hjärnan. Hämmare av detta enzym, t.ex. Eldepryl (selegilin), Selegilin (selegilin) och Azilect (rasagilin), ökar dopaminnivån och ger symtomlindring, men inte lika effektivt som L-dopa eller dopaminagonister. Eldepryl har också en viss antidepressiv effekt. Det finns forskningsdata som tyder på att progressionen av Parkinson kan minskas med Azilect, som normalt tas en gång varje morgon tillsammans med mat.
Amantadin (symmetrel) kan användas som initial behandling, primärt hos äldre personer eller för att öka effekten av levodopa. Amantadin är egentligen ett läkemedel mot virussjukdomar men det kan vara effektivt vid Parkinson genom att det ökar frisättningen av dopamin från celler som fortfarande producerar det.

Till första sidan           |upp|                                                                                                                                                                   Webbmaster